läxträning

Tusse och jag försöker träna en- två små stunder per dag iallafall. Vi har 2 läxor och kan egentligen båda men de kan utvecklas. vi kör varannan övning varannat pass.
Läxan är : handtarget. följa den var som helst. Tusse kan handtarget och håller på att lära sig targetstick men jag ska köpa en egen o lämna tillbaka min lånade innan jag verkligen börjar träna på det. Hon kan det ok. Men vad hon däremot har svårt för är att snurra i vänster varv. Överlag att böja kroppen åt vänster är hon lite stel när hon gör. Så vi använder nu den här läxan till att jobba på att mjuka upp henne vänstra sida och tränar vänstersnurr. Där vill hon ju trots allt inte riktigt följa min handtarget. Det går framåt iallafall o hon har nu börjat göra snurren :o)
Läxa 2. hakan i handen. Tusse ska lägga sin haka i min hand och trycka till lite. Detta kan hon men hon slarvar ibland och sätter bara hakspetsen. Så jag tänker att hon ska lägga hela hakan och göra likadant varje gång. Det går också framåt.
Idag ville Cassandra hemskt gärna att Tusse skulle pussa henne på foten så vi tog en paus från det andra och körde det. Tusse tränar ju vad som helst och ju mer positivt hon får göra ihop med Cassandra desto bättre är det eftersom hon fortfarande tycker att C är lite dryg ibland. Dock är hon väldigt mycket gladare för henne nu än för ett år sen.
Cassandra var överlycklig :o)

Sen ville Cassande också klicka och ge godis! Hon kommer bli grym på hundträning!

Tusse för övrigt är gladare, alertare, kommer snabbare och med en otrolig glädje på varje inkallning.
Hon visar tydligt hur bra hon mår och detta efter bara några dagar!

jag måste verkligen ta och få in såna här pauser eller nåt så att hon får gå på kurs lite oftare. kanske när jag har mycket i skolan att jag drar ner på egna kurser att hålla och istället ser till att hinna gå en med tusse.

8 veckor

Idag började tusse och jag på kurs. Vi har inte gått på kurs sen förra hösten tidigt på hösten eller om det var sommaren tom. Hon är ju med på kurs men vi har inte varit deltagare på många månader.

När Tusse är med så får hon jobba lite grann men hon får mycket dötid också. Den är nyttig den med men hon blir lite loj och inte så jättemotiverad ibland. Hon bara är liksom. Och är det något jag behöver jobba på så hinner jag inte riktigt göra det.

Denna kursomgång som börjar denna veckan har jag inga kurser. Jag har lite kvar från förra omgången. 2 träningar för att vara exakt. En på söndag och en på måndag men sen har jag 2 lite ofrivilliga månader fritt. Jag var först besviken men nu är jag glad. För det ger mig tid att göra något jag känt länge att jag behöver, utvecklas! jag har massa böcker jag vill hinna läsa i, jag vill hinna tänka genom mina planeringar och göra om dem, göra bättre. jag vill hinna komma ihåg hur man upplever saker som deltagare.
Som instruktör är det lätt att vilja för mycket. bli stressad för man tror deltagarna ska bli uttråkade. som deltagare upplever man ofta att man fick för lite tid till varje övning istället.

så i 8 veckor nu så ska jag känna efter. Hur känns det att vara deltagare. Vad är viktigt för mig, vad uppskattar jag, vad är inte så viktigt. Idag gjorde vi saker som tusse kan. Det var inget speciellt nytt eller svårt för henne. Men det gjorde mig inget. Det var varianter på saker hon kan. istället för att tycka att det var tråkigt så blir jag stolt över att min vovve kan.
Och som deltagare så ser jag inte de andra hundarna. jag märker inte alls vad de gör eller hur det går. Full fokus på tusse.

Tusse i sin tur. Vi kom dit, hon blev glad, jag släppte henne o hon vandrade efter en stund iväg. jag kallade o hon sket i mig. vi är på kurs, sa hon, då är jag fri tills du har snackat, du kan kalla då.
Men jag hämtade henne och hon upptäckte snart att vi skulle träna, inte jobba och då blev hon superalert och jättearbetsvillig. Samma beteende som jag ser hos tusse som instruktörshund såg jag hos Doris, som var instruktörshund idag. Och samma beteende har jag stt innan. Det är såklart varianter av det men dom blir lite lojja och lite så att dom sköter sig själv mellan varven. Viktigt för att kunna ha med dem men jag oroar mig ibland för att kursarna ska se det som något negativt men själv ser jag absolut inte det så.

i slutet var hon trött o det blev en skällig situation med en lastbil som hon tyckte var läskig och som hon fick medhålla i att den var läskig. Efter det var hon stressad. Men då kunde vi ändå sitta på filten och hon fick göra så mycket hon klarade bara.

Tiden gick supersnabbt och jag fick massa nya infallsvinklar, nya sätt att träna in saker.

i 8 veckor nu ska jag arbeta om mina planeringar, jag ska läsa böcker som väntat länge på att bli lästa som jag faktiskt hinner med nu.
jag ska träna tusse mer hemma också och jobba på det vi gör på kurs, även om hon kanske kan det redan. Man kan alltid utveckla saker.

och jag ska anteckna. kanske inte här men jag ska skriva upp saker som kommer att göra mig till en bättre instruktör.

Det här blir en tid för tusse och mig och vår relation. och en sak är tydlig.. samarbetet blir så mycket bättre direkt. Även om vi inte tränade inkallning så när jag kallade in tusse från trädgården ikväll så kom hon som en skottspole omedelbums, jätteglad. kanske skulle vi göra något roligt igen!

Rasstandard

Så poängen , som jag fått det förklarat, med rasstandard är att inte förändra rasen. att den ska se likadan ut hela tiden.

Men rasstandard håller ju inte i sig.
Kolla på vilken ras som helst egentligen men vi tar cocker spaniel som exempel.
Deras öron.. rasstandard förr var absolut hängande öron. helt klart men nu för tiden ska dom vara så långa och tunga att hundarna får öronproblem nästan uteslutande.
Eller shar-pei som nu har en rasstandard som kräver operation för att dom ska kunna se.
Eller Cavalier King Charles som ska ha ett så litet huvud att det ibland krävs operation för att hjärnan ska få plats!!

Du kan nog ta vilken ras som helst och kolla hur den såg ut för 30 år sen när den levde upp till rasstandard och jämföra med dagens rasstandard... hade inte stämt.

När jag var 15 fick jag en hund. Fiffi. Fiffi var en shih-tzu av väldigt fin härstammning och tydligen var hon även ett väldigt fint exemplar varpå uppfödaren hemskt gärna ville att jag skulle ställa ut denna fantastiskt vackra shih-tzy. Jag gjorde det en gång, hon tyckte inte det var roligt och till uppfödarens besvikelse så gjorde jag det inte fler gånger. Fiffi uppskattade inte alls att den främmande människa skulle klämma o känna på henne och tyckte mest att hela dagen var en plåga. Fiffi tyckte heller inte om pälsvård och föredrog att vara kortklippt. Det går minsann inte att ställa ut en kortklippt shih-tzu!
Så det la vi snabbt ner.

Om jag tittar på dagens rasstandars på Shih-tzu, 17 år senare, så hade det inte ens varit lönt att ställa ut fiffi. Hon hade inte följt rasstandarden längre. Hennes färg tror jag inte finns längre (hon var solid svart och en av de sista tikarna tydligen som föddes upp med den färgen. Kom någon enstaka hane efter men jag tror inte solid svart finns i shih-tzu längre. osäker dock). Dels hade hennes ögon suttit för tätt och inte stått ut tillräckligt mycket. Hennes nos hade nog varit gränsfall på för lång trots att den inte var alls lång. Svansen hade varit för högt buren och hon hade varit för stor.

Detta på bara 17 år.. När jag fick fiffi så låg standardvikt på 7-9kg för en tik med idealvikt på 8 kg. När fiffi tillslut lämnade mig så var hon väldigt tunn och vägde endast 5 kg, vilket är dagens standard.

Så det där med rasstandard gör mig förvånad redan där.

Hur ändras en standard då? såhär har jag förstått det.
Uställningar.. en hund med extra framstående drag av någonting i rasstandarden vinner för att den är vackrast. Kanske hade den fluffigast päls. Vi avlar då satan ta mig på alla som har just den typen av päls. den lite extra fluffiga, för uppfödarna vill ju vinna så dom får gott rykte om sig.
Efter ett tag ändras standard och rasen SKA nu ha denna extra fluffiga päls och plötsligt står vi där med vallhundar som knappt kan valla längre för dom är bara stora pälsbollar (syftar på sheltien och collien)

Jag anser att felaktiv avel är orsak till många av de rastypiska sjukdomar vi ser idag. Som schäferns höfter, amstaffens hud, frallans andningsproblem,  cockerns öron osv osv.

Så jag är skeptisk mot dom där mallarna som kallas rasstandard eftersom de inte verkar ha något att göra med att ta fram friska hundar utan det bara handlar om skönhet och att skapa kopior.

Nu menar jag inte att klanka ner på alla som ställer ut. Att ha detta som hobby eller att göra det för att nu ser tyvärr avelsvärlden ut så att det mer eller mindre krävs bedömningar från utställningar för att vara konkurrens kraftig.
Det krävs, såvitt jag vet, inga stresstester eller mentaltester. Hundarna ska höftledröntgas och ögonlysas. där är några såna hälsotester men med tanke på hur schäfern ser ut idag så kan dom där höfterna inte gälla alla, eller så spelar de inte så stor roll?

Nu finns av någon anledning 2 rasstandarder för schäfer. En för hundar som faktiskt ska kunna röra sig och arbeta och en som bara ska vara fin på utställning. Gissa vilken som representeras på bilden..


Vad är min poäng nu då?
att fördöma alla som ställer ut? att säga att vi ska blanda alla raser hit o dit o inte veta vad vi får?
Nej en viss rasstandard är viktig för att vi ska kunna ha raser. Men jag kan tycka att den skulle vara baserad på hälsa, inte på skönhet. Jag kan tycka att det är fel att avla på ett utseende som medför smärta och problem för hunden, bara för att någon tycker att det är vackert. Jag tycker att en rasstandars ska baseras på det utseende som ger friskast hund. Att testerna som måste genomföras för avel verkligen ska se till så att avelshundarna har så lite rastypiska sjukdomar som möjligt så att vi får bort dem!
Att man inte ska få avla på cocker med så tunga öron och öronproblem, att man bara ska få avla på de cavalierer som har stort nog huvud för att hjärnan ska få plats osv osv.

Uställningar ser jag som en hobbysak. jag vet att många tycker att det är roligt och då ska dom såklart få göra det, om hunden också tycker att det är roligt. Jag vet att många använder det som en utmärkt miljöträning och det ska dom också få göra.
Men jag hade blivit sååå glad om man tog bort tävlingsgrejen o inte hade champions o sånt längre utan bara en bedömning och ett omdöme.
Skönhetstävlingar är i mina ögon fel och när folk får bedömningar som att hunden bringa behöver bli bredare så undrar jag hur man möjligtvis ska kunna åtgärda detta? i lydnad och såna sporter kan du gå hem och öva, men hur ändrar du på din hunds kropp? Och när samma hund sen kan vinna hela skiten nästa gång, hur kontinuerligt och objektivt är det då?

En god vän till mig har på senare tid fått kritik för att hon inte maniskt jagar rosetter på utställningar utan fokuserar med på att hundarna som säljer ska vara trevliga friska fungerande hundar.
Att man kan få kritik för att man prioriterar psyke över utseende gör mig deprimerad.
Ja psyke bedöms lite snabbt på utställning men det räknas fan inte.. världens konstigaste situation, du kan inte bedöma hur en hund fungerar i vardagen, på ett sånt ställe..

Sen har vi avelsbedömning. även den bygger helt o hållet på utseende..

i ärlighetens namn.. vad vill man helst ha? en psykiskt instabil hund som ser perfekt ut enligt rasstandard eller en hund som inte stämmer in helt men har ett stabilt psyke? varför är utseende allt?

relationer

var ska jag börja. idag när jag skulle gå promenad med cassandra för att få henne att vila middag, så hade jag tusse med mig.
Jag blev ganska irriterad då tusse skulle snusa på varenda blomma o varenda grässtrå och verkligen inte skulle gå i något särskilt flytande tempo. jag var tyst för Cassandra inte skulle bli störd av mitt pratade. Då hade det tagit längre tid att få henne att somna. så istället så gick jag och när kopplet tog slut så blev det att tusse drogs med. Tusse har sele så det gjorde inte ont på henne men inte fan fattade hon varför hon ibland fick detta drag o tvingades gå. Hade hon fattat så hade hon inte gjort det om o om igen i 20 minuter. Så det var inte direkt effektivt och tusse såg mer o mer olycklig ut o jag blev mer o mer irriterad. Hur orkar folk leva så? med den relationen? o med så många misslyckade försöka att förklara något? inte konstigt att dom verkar anse att hundarna är korkade.. aldrig hört om att det är upp till den som förklarar?? Att om man inte förstår så har man fått en dålig förklaring?

Iallafall så kändes det bara fel o jobbigt o taskigt så tillslut när vi gått en bit o det var massa grönigar runt oss o vi mött totalt 1 person på hela vägen, så gjorde jag något som är dubbelmoral för mig. Jag tog av kopplet.

Jag är väligt positiv till koppeltvång så tusses koppel åker sällan av. Dels för hundens egen säkerhet men även av respekt för andra hundar o människor som inte vill hälsa osv.
Nu är ju tusse en sån hund som inte ens bemödar sig titta på främmande hundar eller ankor eller nåt sånt som kan få henne att springa iväg sådär som jag inte tycker om när hundar gör. dock tycker hon om att hälsa på människor och framförallt barn men dels så verkade det inte finnas några ute och dels så lyssnar hon om jag säger till henne. Ännu bättre, hon frågar oftast om lov först.
Men ändå, det vet ju inte dom man möter och dom kan vara hundrädda eller ha en hund som är det. Eller ha en hund som inte gillar småhundar och gör utfall.. såna saker tycker jag man ska respektera. Som sagt. tusse går ju inte fram men det vet inte dom o den känslan av osäkerhet där är inte trevlig.

Men tusse fick gå lös. Hon blev först förvirrad. När jag släpper kopplet så betyder det vanligtvis "stanna" och hon brukar då lägga sig ner o ligga där tills jag kallar. nu tog jag AV kopplet. Hon tolkade det också som stanna med stod o tittade när jag fortsatte gå. När jag gått kanske 150 meter och tusse stod helt stilla och bara tittade så kände jag att jag behövde kalla. Men jag ville inte ropa och riskera att väcka den nästan helt sovande Cassandra. Så jag satte mig ner. på huk, med armarna öppna som för att möta en kram. Tusse spännde öronen, svansen började vifta o sen satte hon fart. Hon sprang allt vad hon kunde jätteglad, rakt in i min famn där hon lyckligt tog emot det fysiska beröm hon fick. Detta räckte. efter det så höll hon sig 5 meter framför eller bakom men inte mer o hade koll hela tiden. Följsamhet och glädje. När vi kom in i ett tätt bostadsområde tog jag åter på kopplet för att ta över ansvaret helt enkelt. Även om tusse går väldigt bra lös så är hon ju inte van vid det o får då tänka mycket mer. Inte så konstigt om hon blir trött och ofokuserad efter ett tag. Bättre att koppla henne innan så kan vi länga på det en annan gång om vi vill.

När jag gick där så tänkte jag på en sak någon sagt om pondus. jag förstod att dom menade självförtoende på vad dom mer berättade. Och fysisk styrka. alltså hos ägarna, inte hos hunden

så tänkte jag på det här med flock eller familj eller ja.. hela den biten o kom fram till nåt sånt här.

Hur man ser på hundens roll i familjen påverkar nog valet av träningsmetoder man använder, eller låter bli att använda.

om man ser på hunden som en flockmedlen så ska den alltså då stå lägre i rang. den ska motas bort från alla försöka att kliva upp i rang och man måste vara hård mot sin hund för att sätta den på plats.

Det här kan bli ganska enkelriktat eftersom alla försök från hunden att visa att den inte trivs eller mår bra eller är rädd eller har ont eller vad som helst, gärna tolkas som försök att kliva i rang. Man glömmer bort att det kan finnas andra orsaker till beteendet och pratar ofta om att hunden "kaxar" sig när den i själva verket kanske bara försöker berätta att det gör jätteont eller att den är jätterädd.

Sen har vi chef/anställd.
Här handlar det om ledarskap. Man ser hunden som en relation där man är chef till hunden. Det är lite som flocktänket men det här kan bli väldigt bra också. Det beror på vilket typ av chef man är. Antingen kan man vara den hårt bestämmande chefen med noll lyhördhet o medkänsla som informerar dåligt eller så är man lyhörd, tydlig och omtänksam som chef. så det kan bli vad som helst. det som jag dock tycker blir helt fel här är att man fortfarande ser hunden som någon under en som man ska styra och ställa över på ett för känslokallt sätt.

Sen är där familjetänket.
det här kan också bli bra och dåligt. En del gömmer bort att hunden inte är ett litet barn eller att det inte är en människa och det kan leda till direkt vanvård med felaktig mat, felaktig aktivering och en icke fungerande kommunikation då man räknar med att hunden pratar människospråk fullt ut.
När det blir bra då.. ja jag tänker ju att vi kör familjetänket och att det blivit rättså bra.
Jag ser tusse som en familjemedlem men absolut inte en människa. Hon är en högt värderas familjemedlem som ska få vara hund på alla sätt o vis jag kan förse henne med. Som familjemedlem så får jag då rollen som ledare i en föräldra aktig roll utan att för den delen se tusse som ett barn.
hon ska uppfostras, hon ska få bra självförtroende, bli lagom självständig, göra kloka val, vara frisk, utvecklas efter sina egna förutsättningar, få det stöd och behov hon behöver för att nå sin fulla potential men samtidigt få lov att säga att nej, det här är pisstråkigt jag vill inte exempelvis träna tävlingslydnad. kan vi köra på rallylydnad istället? det ska vara roligt för båda.

Jag vill att tusse visar mig respekt men i gengäld ska hon såklart också få respekt. hon ska få kärlek som är ovillkorlig och inte försvinner för att hon inte är någon utställningschampion eller skadar ryggen så hon inte kan tävla i agillity mer. Om hon mår dåligt ska hon gå till doktorn och få den behandling som krävs. Och vi ska kunna gräla utan att hon blir avlivad för sk aggressivitet. hon ska även få lov att gräla med min dotter och tala om för henne var gränsen går när dotter är för påflugen. däremot får hon såklart inte uppföra sig illa och skälla ut alla som kommer hit eller göra omotiverade utfall mot någon. Men innan jag dömer och blir arg så ser jag till att vara säker på att det inte var motiverat. Då får jag ändra hennes syn på saker.

Om hon uppför sig direkt illa så blir jag arg. men då ska jag först ha lärt henne hur jag faktiskt vill ATT hon beteer sig.
Det är samma med min dotter men på en annan nivå. Om hon inte vet att hon inte får lov att äta laxpastejen direkt från tuben så kan jag heller inte bli arg när hon gör det. Här räknar jag ju dock med att Cassandra ska växa upp och själv kunna lista ut om något är ok eller inte, fast det är en helt ny situation. jag räkar inte med samma sak med tusse för åter igen, hon är en hund och ska så få vara med rimliga krav därefter.


jag tror att det här speglar väldigt mycket hur man tränar sin hund och vad man anser om andra metoder. För lets face it, dom flesta av oss ogillar den metoden som står på andra sidan häcken oavsett vilken sida vi själv står på.

för mig är det enkelt. jag skulle aldrig skada eller göra illa en familjemedlem med vilje. det anser inte jag är kärlek, jag anser att det är misshandel och det står jag för. Gör man någon illa med vilje så misshandlar man. Slår jag min dotter med vilje (knuffa till av misstag för att hon står bakom mig och jag inte har sett det, räknas liksom inte likaså om jag råkar trampa tusse på tassen) så anser jag att det är misshandel o när det handlar om min dotter så håller nog alla med. Att jag håller fast henne för att hon inte ska skada sig själv eller ibland kanske tom måste ryka i hennes arm så hon får ont, för att hon inte ska springa ut framför en bil, anser jag inte är mer misshandel än när jag räddade tusse från att bli påkörd genom att få tag i hennes ryggskinn. ja det gjorde ont men hon överlevde. Jag skämde ändå för att jag gjort henne illa men jag skulle hellre bryta Cassandras arm än låta henne bli överkörd av ett tåg. O det är samma med tusse. Nöden har ingen lag där men att medvetet sparka, slå, strypa.. hur kan det vara annat än misshandel? okunskap eller inte, för mig borde sunt förnuft gå in o säga, det här gör ont och jag kan låta bli att göra så..

Men jag tror fortfarande att det handlar om synen på hundens roll. att tro att den ska klättra i rang hela tiden måste skapa någon slags rädsla. vad skulle hända om hunden lyckades? Att så blint fokusera på det måste vara smått utmattande.

Att vara chef till sin hund.. det låter så känslokallt. Jag tror att de människor som plötsligt säljer eller avlivar sin hund för att den inte presterar längre, är den typen. Någon sa en gång att han lika gärna kunde sälja hundarna för dom dög inte till något. detta baserat på uställningsresultat. Nu är jag väldigt säker på att han skojjade men  det finns ju folk som faktiskt gör så.
o nej jag dömer inte ut omplaceringar som så. en omplacering pga att man inte kan ge hunden vad man vill och känner att hunden kan må bättre någon annanstans är hedersvärt. Bättre det än att ha en hund som bara får vara.
Men när man omplacerar för att man helt enkelt inte får resultaten man tänkte sig.. då har man chef/anställd relationen.

nu börjar det här bli för långt o svamligt så jag avslutar här. vilken relation passar du in i?

glad hund

Den sista tiden (för länge) har tusse haft tråkigt.
Hon har inte varit med på kurs o hemma har hon mest legat i sovrummet. Det har inte blivit så mycket promenader o inte så mycket annan aktivering heller.
visst, säkert mer än för många hundar men för lite ändå.
Det har märkts. Tusse har blivit skällig, passiv, slutat komma på inkallning såvida vi inte varit i trädgården till lägenheten eftersom hon vet att man får godis när man kommer in där.

Jag visste att detta skulle bli bättre av en flytt och det blev det :o)
Inte bara av flytten men att det skulle bli bättre i samband med den.

Dels så är här inte lika många som rör sig här, vilket gör att hon stressar mindre över alla förbipasserande.
Dels har vi ännu inget staket o därför blir det många promenader om än väldigt korta. Dels så är här väldigt mycket mer promenadvänligt med cykelvägar o gröningar än där vi bodde tidigare längst med en stor väg, så det är lättare att ha Cassandra med utan att behöva trycka ner henne i vagnen. Nu kan ju tom Cassandra hålla i kopplet!

Dels är allting nytt o luktar spännande och det är väldigt många intryck bara att vara på ny plats. Dessutom är hon förtjust i grannhunden Messi som är en silky terrier. Dom blir nog bra kompisar tror jag.

Sen är det saker som dagtid. Vi har ju samarbetat med mina föräldrar om hundpassning. Vi har passat deras o dom vår. Nu är det rättså många dagar som Mamma kan ta ut hundarna men jag inte vill att hon ska behöva köra extra rundor eftersom extra rundan hit kan ta lång tid, om man har otur vid järnvägsöverfarten.

Så istället så tar jag dit tusse. Det betyder att Tusse får åka cykelvagn. Först till Cassandras dagis o lämna henne och sen vidare. Idag var premiär o vi var aldeles för tidigt på det så vi stannade dessutom på vägen o lekte o snusade o så. Dels så lät jag henne gå från dagis hem till mamma o pappas hus.

Sen har hon då haft sällskap av katja och sådär.

På hemvägen fick hon åka till dagis igen och dessutom komma ut ur vagnen och hälsa på barnen. Sen när vi närmade oss hem så fick hon promenera. Det blir många nya promenader på det viset.

Igår fick hon hänga med på kurs, Det var länge sen sist. Tusse tyckte det var superroligt. from nu så kommer hon att kunna vara med på kurs minst en dag i veckan. Kanske 2. Vi får se.

Detta resulterar i en hund som fortfarande skäller, för det måste tränas bort, men det känns ändå lite lugnare faktiskt.
En hund som är jätteglad o mycket busigar, en hund som genast börjar komma bättre på inkallning. En hund som vilar på kvällen istället för att pipa efter uppmärksamhet.


Vi har en glad hund igen. En hund som nog stormtrivs med sitt nya liv här :o) Snart ska vi får staket i trädgården (eller ja.. sätta upp staketet vi köpt) o då kan vi ha dörren ut där öppen så hon kan få springa ut o in som hon vill :o)

bakdelskontroll

Jag har noterat att tusse inte har koll på sin bakdel. hon kan backa, hon kan tom backa i fotgång runt ett hörn mm. hon kan även stå med framtassarna på en låda och sen gå runt m baktassarna osv.
MEN jag märker att hon bjuder aldrig på beteende med baktassarna enbart. Det är alltid med hela kroppen ifall baktassarna är med.
Om jag tar fram en låda så kliver hon i med framtassarna men inte med baktassarna. eventuellt så hoppar hon i men sällan sällan kan jag eå en baktass att kliva i medvetet.

Så nu jobbar jag på att få henne mer medveten om sina bakben!
vi gör enkla övningar. för närvarande jobbar vi mest på att hon ska ställa sig med bara baktassarna på ett grytunderlägg. hon fattar inget alls och i har gjort detta några gånger. för så onaturligt är det för henne att jobba med bara baktassarna. Så omedveten är hon om vad dom sysslar med. Jag har fått till jättejättemånga klick för rätt beteendet men hon tänker inte alls på att där är en eller 2 baktassar på plattan utan är jättefokuserad på vad främre halvan av kroppen gör.

Det här tycker jag är viktigt.. tusse kan MASSOR med konster o grejer och hon är snabblärd mm. Men jag har inte direkt tränat på att jobba med bara baktassarna och hon har inte det naturligt i sig. För tusse är det baktassarna och att lägga sig på sidan men för en annan hund kan det vara allt som är att vara stilla, eller kontaktbiten. Det kan vara att inte sätta sig ner så fort man hör klicket osv osv.

Det är jäkligt viktigt att man läser av och lär sig sin hunds svagheter istället för att bli irriterad på dem.
Det är jättesvårt att lära Tusse saker som har med bakdelskontroll att göra men det ger inte mig rätten att bli irriterad. Det ger mig istället kravet att sänka kriterierna, ta det från grunden oavsett om det står en 12 veckors valp brevid med en ägare som aldrig förr har klickat, och lyckas direkt. För det handlar inte om hundens smarthet eller om ägarnens talang, Det handlar om att hundar har olika fallenheter och att vi lägger fokus på vissa saker och glömmer bort andra.

Jag vill att tusse ska bjuda beteende med hela kroppen och ha full kontroll på sina kropp.
tusse som dessutom har lite tendens till att kunna få sned rygg utan rätt träning behöver kunna jobba med bakbenen enbart så jag kan hålla styrkan där genom att göra bakbensövningar. Då får jag också lägga tid på att lära henne det så det blir naturligt. Hur klickerklok en hund än är och hur kunnig och smart den än är och hur klickerklok ägaren än är så kan vi inte räknar med att hundar ska klara av något som inte är naturligt för dem eller som vi helt har glömt bort att fokusera på.

kontakt och avslappning

Ikväll hade jag kurs som jag bara måste skriva om.
Kontakt och avslappning i 2 omgångar dessutom.

I den första gruppen är där en hund som blir tokstressad av både människor och hundar. Han blir nervös och gör utfall. Han gjorde utfall mot mig också, men jag satte mig på sidan och undvek att titta på honom. Det gick över. Nästa gång jag kom förbi honom fick han godis, o nästa gång o nästa gång. Sen slutade han göra utfall och blev bara glad när han såg mig. Matte tittade storögd på och jag kände "I'm back in the game!" All min stress och nervositet som jag känt sen Tusses incident var bortblåst.

Hunden gjorde stora framsteg direkt. Han skällde inte mer, han kunde titta på de andra hundarna utan att bli helstirrig. Matte och hennes medföljande far tror jag det var, var mycket nöjda och förbluffade och jag klämde ur mig något så löjligt klämcheckt som "man ska adlvir tvivla på mjukostens magiska kraft" som att mina övningar hade absolut inget med det hela att göra och som att deras öppenhet och vilja att prova allt jag sa inte alls var den verkligen nycklen.

En hund har jag jobbat med innan. Han blir så attans glad så han stressar upp sig och ska leka men bits o bits o bits. Vi har kommit en bra bit, DOM har kommit en bra bit. Det var så roligt att se hur det går bättre och bättre.

En vovve uppförde sig mycket bättre idag än han brukar göra men matte har koll på läget. En annan vovve vet jag egentligen inte så mycket om men vi fick den att söka kontakt en hel del mer iallafall så det var också jättebra.


På nästa omgång var där en stor lufs. En blandning som har fått ett jätteförvirrat uttryck. Han låg på sin filt och tittade och såg underbart förvirrad ut och jag kunde inte låta bli att fråga vad deras mål med kursen var för stirrig verkade han minsann inte. Men det var visst en engångsgrej :o) Vi får se om jag får se hans andra sida för idag fick jag bara sen en hund som höll sig lugn och såg till så att matte gjorde detsamma.

En hund var lite skällig och ägaren hade fått höra att hennes hund var aggresiv. Jag såg en hund som var frustrerad, som inte visste hur han skulle göra och som helst av allt bara ville ha en uppgift och gärna få hälsa lite också. När han fick en uppgift blev han tyst och lugn och matte blev lättat när jag inte kunde se ett enda teckan på aggression. Han skällde.. men inte arg. Han bara skällde frustrerat!

Så den sista lilla vovven som är väldigt lik sin matte i temperament. Han blir stressad och matte lika så, så flyr dom ihop.

Han fick en bur att fly in i när det var som svårast för honom. Det funkade utmärkt och när han var redo kom han själv ut och sen hörde jag inte fler ljud från honom. Han ville baaara titta på matte och struntade i allt annat. Matte kunde ju inte gå ifrån sin hund i buren så hon fick möta sin egen demon och sitta kvar.

Jätteframsteg.

Nä just det. En vovve till!
En hund som alltid stirrar upp sig i grupper. Ägaren förväntade sig konstant skällande men efter en stund hade vi hittat den perfekta övningen för hennes hund och han slutade skälla. Han ville också rusa fram och hälsa så det fick han inte. Jag stod precis så han inte kom fram och ignorerade honom. Sista gången jag gick fram så bacakde han lite, tittade på matte och satte sig sen ner och DÅ fick han hälsa. Han förstod direkt att det är SÅ man ska göra. Han provade några gånger när jag stod där och jodå, kopplar man av får man kel!

Matte var förvånad över att få se sån förändring på bara en gång.

Jag var lycklig. Det måste ju ändå vara det bästa med att vara instruktör. Att få se hur stolta ägarna är när deras hundar gör framsteg och veta att jag gav dem redskapen.

NICE!