häromnatten drömde jag om fiffi.
Jag drömde att vi fick ha henne i en dag till och att vi visste att det var en dag till, att hon fortfarande var sjuk.
Jag drömde sådär livligt så jag riktigt kunde känna henne när jag lyfte upp och kramade henne.
Jag kunde känna hennes lite knottriga och ärriga hud, hennes tunna mjuka päls som tovade sig så lätt, hennes åldersnötta och på tok för smala kropp. Jag kunde känna precis hur hon kändes i slutet.
Vi visste att hon var sjuk men hon visade ingenting. Var helt som vanligt och allting kändes bra. Vi hade en bra dag med henne. På kvällen gick vi och la oss och Fiffi la sig som vanligt i min fotände.. men då kom ångesten. Inte för att jag visste att vi skulle förlora henne igen nästa dag utan för att jag var så rädd att livmodern skulle spricka under natten och att hon skulle lida..
I drömmen kände jag så starkt att vi gjorde rätt som tog bort henne så snabbt. Att det inte var ok att tvinga henne till den risken som en natt extra innebar.
Jag minns inte riktigt vad som hände sen men jag tror att jag iome beslutet lät henne återvända till hundhimlen, utan att jag blev lessen. Att det kändes bra och att det kändes som att vi ses igen.
Jag vaknade till och kände mig lättad. Jag har hela tiden visst och kännt att det var rätt beslut och att det var bra att jag tog det. Men drömmen kändes som en skön påminnelse.
Jag antar att detta var mitt slutliga farväl. nästan 1,5 år senare.
Jag gjorde likadant med vår första hund. Drömde om henne långt efter och att hon hade det bra och att vi skulle ses igen.
Drömmar som känns så verkligen så att det känns som att de saknade kommer tillbaka för att säga "jag har det bra nu, det var rätt och jag mår bra. Nu ska du må bra också, vi ses ju sen"
Jag vet inte.. lite flummigt kanske men det kändes inte som en dröm bara. Det kändes som att Fiffi kom och hälsade på..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar